Blogg

Barbra Barbra Barbra – jag älskar din näsa, dina fingrar, naglar och filmer

Slappna av i rotchakrat nu alla sköna pk–lovers för nu blir det siffermagi. Dagens blogginlägg är det sjuttiofemte och det handlar en av mina livslånga kärlekar, Barbra Streisand. Och hon fyller år nu på måndag. Gissa hur många år. Just det. 75 år. Det var meningen, som en kär vän skulle säga. En kär vän som tror mer på det med magi, siffror, sammanhang och stjärntecken än vad jag gör. Jag sträcker mig till att det blir snyggt och prydligt och är ett lyckat sammanträffande.

Barbra Barbra Barbra. Med två A:n. Inte tre. Inte Barbara gubevars. Jag är på något sätt präglad av henne. Jag har sedan barnsben suktat avundsjukt efter hennes orimligt långa smala händer med långa smala fingrar och långa smala naglar. Jag skulle vilja påstå att efter Barbra själv spelar dessa fingrar den näst största rollen i hennes filmer.

I går såg jag om (inte för sjuttiofemte gången, men nästan) The way we were som, ja, är en av världens bästa filmer. Barbra och Robert Redford och svår kärlek, klass och politik och inställning till livet. Han heter Hubbell. Hon heter Katie. K-K-K-Katie. Sex and the city hade en helt avsnitt tillägnat The way we were. Carrie kommer på att hon är Katie och Mr Big är Hubbell eftersom båda männen väljer bort de krullhåriga komplicerade kvinnorna till förmån för rakhåriga och enkla (läs helt sjukt trista). De kopierar filmens slutscen på ett så fiffigt sätt. “Your girl is lovely Hubbell”, säger Carrie till Big som svarar “I don’t get it” varpå Carrie säger “You never did” och går. Bortvald men rakryggad. Och såklart är det männen som är de stora förlorarna i denna populärkulturella dramaturgi som älskar att återupprepa och referera till sig själv.

Ja, jag älskar The way we were. I går såg jag den med Alexandra som hör och häpna aldrig sett den förr och med vaken blick menade att de historiska skildringarna av trettiotalet inte var trovärdiga. Och att Robert Redford ser alldeles för gammal ut i filmens början. Va? Trovärdighet? Det handlar om känslomässig trovärdighet. Och en chans att få gråta. Bara soundtracket räcker för att jag ska dra igång gråtet. Jag lyssnar och gråter nu när jag skriver – eftersom jag skämdes och bet ihop i går.

Jo det här med Barbra Streisands fingrar. De återkommer så många gånger i filmen. De stryker undan Hubbells gulblonda lugg. De håller om hans huvud, de smeker hans nacke.  Filmen skulle ha varit en annan utan dem. På måndag ska Alexandra och jag fira Barbras sjuttiofemårsdag med att gå och göra naglarna på salong. Det är hon värd. Sedan ska vi se om A star is born, Funny Girl, Funny lady, Yentl… mmm.

Grattis på födelsedagen Barbra, jag älskar din näsa, din storslagenhet, dina fingrar och dina tidiga filmer. Det är bara för din skull som jag köper dvd-filmer (!) eftersom streamingbolagen aldrig har vett att lägga ut de riktigt bra grejerna. Du visade också att det går att vara het med en rejäl kran mitt i fejan – för det är jag dig evigt tacksam (även om jag aldrig lyckats internalisera det). Jag förlåter dig också för Guilt Trip, bra film i teorin men ej i realiteten, trots att det är du och Seth Rogen.

Så. Nu ska ni plocka fram A woman in love på Spotify. Sliskig, storslagen. Underbar. Lyssna, njut. Den är med på albumet Guilty som kom 1975. Nä skoja. Det kom 1980, tyvärr. Lyssna på låten Guilty också, en skamlöst smaskig duett med Barry Gibb.