Blogg

Det finns en lockande lätthet i Per Hagmans val

Varför får alla något längtansfullt i blicken när Per Hagman kommer på tal? Jag med. Gick i spinn över titeln bara på hans senaste roman som kom nu i dagarna. ”Allas älskare, ingens älskling” lyder dess tragiskromantiska titel och när jag la ut omslaget på Instagram i höstas blev alla bara Åååååååh kommer han med en ny boook hjärta hjärta hjärta.

Nu har jag läst ”Allas älskare, ingens älskling” och blev väl lite mindre Ååååh Per Hagman efter det. Vilket är rimligt, han är ingen överjordisk dandy, han är Sveriges yngsta pensionär. Skriver han själv. Vet inte om jag håller med. Det finns hur som helst ett nästan oemotståndligt sug att också bara dra, bara ha sig själv, bara låna en lägenhet i Nice och bara liksom … vara där i ett par år. Skriva lite, dricka lite, röka lite, strosa lite. Äta lite musslor från marknaden. Inga förpliktelser. Bara tunna band – ett begrepp som han menar är alla de ytliga men livsviktiga kontakter man knyter i sitt sammanhang/kvarter. Hej till baristan, bartendern, grannen, brevbäraren. Och de vet vem man är och man slänger käft och det är en trygghet att veta att de finns. Men man går inte djupare. Binder inga starka band. Tunna band räcker gott för en fri själ. En själ fri från bostad, familj och ägodelar. Frivilligt ensam.

Det finns en lockande lätthet i det. Och det kanske är det som är grejen med Åååååh Per Hagman. Att han lever det som vi andra fantiserar om. Sedan betalar han ett pris för sin frihet.

Jag tror fortfarande att mitt liv äger rum i en kosmopolitiskt trångbodd storstad där livet är intensivt och storslaget. Inte i Växjö. Där jag alltså bor. Inte San Francisco, inte Tokyo, inte ens London. Min självbild har noll koppling till verkligheten och genom Per Hagman kan jag i alla fall leva ut mina franskitalienska fantasier om ett skrivande liv på café.

Lägg till fantasin om det lätta livet, inte enkla men lätta. Utan tyngder, ansvar eller plikter, utan ägodelar att sköta. Det är intressant att läsa ”Allas älskare ingens älskling” efter att ha kört Marie Kondo, vars metod något förenklad är: behåll bara de ägodelar som triggar lyckopirr i din mage. De som blir kvar viker du fint. Jag har gjort mig av med otäckt mycket saker, kläder, böcker, ja till och med ett helt hus. Det läskiga är att jag fortfarande har fullt med grejer. Per Hagman har aldrig ens börjat äga och samla på sig (om han inte har ett okänt lager någonstans) eftersom han flyttfåglat från bostad till bostad, från land till land. Friheten i det lätta ägodelslösa livet lockar lika hårt som skräcken är stor för ett liv utan sammanhang och starka band.

Genom litteraturen kan vi utforska drömmarna. Jag tyckte ”Allas älskare, ingens älskling” i delar var ljuvlig, i andra delar inte så värst. Men som med annat välskrivet och genomtänkt – genomlevt – så finns här stoff för att våga fundera på om ens eget liv kunde vara annorlunda. Allt börjar i fantasin. Jag ska i alla fall rensa min garderob en sjuttielfte gång. Vem vet vart det leder till? Jo ja, det leder till Erikshjälpen. Det vet jag. Men sedan.