Blogg

I en ursäkt tar man ansvar

De sista veckorna har mitt facebookflöde varit fullt av inlägg i gruppen #deadline. Kvinnliga journalisters #metoo. Sedan släpptes uppropet och berättelserna fortsätter komma. I deadline och alla andra grupper:

Byggbranchen: #sistaspikenikistan

Sångare: #visjungerut

Musiker: #närmusikentystnar

Teater: #tystnadtagning

Jurister: #medvilkenrätt

Elever i skolan: #tystiklassen

Teknikbranschen: #teknisktfel

Socialarbetare: #orosanmälan

Gymnasieelever: #rackupphanden

Transport: #banaväg

Florister: #taggarnautåt

Försäkring: #påvåravillkor

Kyrkan: #vardeljus

Läkare: #utantystnadsplikt

Restaurangbranschen: #vikokaröver

Vården: #nustickerdettill

Vård och omsorg: #metoovoo

Dans: #tystdansa

Bilskollärare: #stopplikt

Politiker: #imaktenskorridorer

Fackförbunden: #inteförhandlingsbart

Journalister: #deadline

Idrott: #timeout

It: #felfil

Svenska hårdrocksscenen: #KillTheKing

Diplomater #tystDiplomati

Lärare #Ickegodkänt

Fotografer #exponerad

För den som lever/levt utanför ramarna #utanskyddsnät

Det kommer att komma fler.

Jag behöver inte återge några berättelser här, ni har förhoppningsvis läst själva. Om inte så är det dags nu. Det är överallt, alla branscher, alla sammanhang. Läs på. Det gör ont men bara läs. Jag skulle vilja säga, drabbas en kvinna så drabbas alla, men tänker att det är lite melodramatiskt. Men det är också sant. Det handlar i slutändan om makt. De sexuella övergreppen går hand i hand med sexismen som visar sig torrt och tydligt i kvinnors lägre löner. Eller att det råkar ske en omorganisation som råkar påverka mig negativt just när jag råkar vara föräldraledig, vilket är en liten fis i rymden i sammanhanget, men ändå passar in. Känner mig paranoid, överdriven och osäker bara när jag skriver detta.

Nu befinner vi oss mitt i en historiskt skifte. Nu berättar vi. Och efter detta första steg, att berätta – vilket är ett stort steg, väldigt stort – så är nästa steg att agera för en varaktig förändring. Och nu är ni välkomna in, män. Ni män som snackar om andra män, om de där sviniga männen, om att det är så bra med #metoo, att det här kommer upp till ytan. Jag tror på att ni menar det. Helhjärtat och ärligt. Men det räcker inte att förfasas över förövarna och applådera kvinnorna. Det handlar om vad ni gör nu. Nej, det handlar inte om kollektiv skuld. Det handlar om kollektivt ansvar. Det handlar om att ni ska backa upp kvinnorna. Jobba för transparens. Acceptera inte att din kvinnliga kollega har lägre lön än du. Det kan även vara din sak att driva, inte bara hennes. Till exempel. Det finns organisationen Make equal som har konceptet #killmiddag som en konkret sak män kan göra för att omsätta sin feminism i praktiken.

Bara en liten sak till. Eller två.

Svenska Akademien och dess totala och dessutom stolta brist på transparens. Ta bort den. Åtminstone bristen på transparens. De delar ut massor av pengar till svenska författare och andra konstnärer varje år. Ingen kan söka, de delar bara ut och ingen vet hur urvalet går till. Gör om. Samarbeta med till exempel Svenska författarförbundet. Modernisera er! Det är nya tider nu, där vi förhoppningsvis snart kan andas friare, alla i alla yrkeskategorier och av alla kön. Utom några – ni vet vilka ni är. Vi vet vilka ni är. Ni ska stå för vad ni gjort. Och ni ska sluta komma med dessa förklädda ursäkter i stil med “Jag menade inget illa med att (…) men om nu ändå XX känner att jag har (…) så ber jag om ursäkt.” Det är ingen ursäkt. I en ursäkt tar man ansvar.

Det är stort och mäktigt det som sker nu. Det visar på den ostoppbara styrkan i att vara många, att organisera sig, att stötta varandra. Det är vackert. Mitt i all sorg och vrede, så är styrkan och modet som väcks hos enskilda när de inte står ensamma längre, vacker att få bevittna.