Blogg

Inget går att begripa och det är underbart

David Lynch är verkligen inte pk. Men han är en regissör som jag älskar innerligt. Jag njuter stort när jag får vistas i hans egensinniga mörka världar. Det är att ta steget in i en kuslig gåta, där det omöjliga möter det sadistiska som möter tramsig humor. Alla regler upphävda utom en – allt är alltid snyggt. Fotot, ljuset, klippningen. Ljud och musik. Tempot. Ja, tjugofem år har gått och Twin Peaks är tillbaka och tempot är fortfarande ljuvligt långsamt.

Det där med att tiden stått stilla innebär tyvärr också att David Lynchs sätt att skildra kvinnor är kvar på exakt samma sexualiserade och objektifierade nivå. Påklädda män och avklädda kvinnor, som i sämsta sortens reklam. När den första svarta kvinnan dyker upp i Twin Peaks är hon naken. Och prostituerad. Hur ofta får svarta kvinnor spela prostituerade på film? Överrepresentation är så enorm att det är en rasistisk kliché. Men jag fortsätter titta. Irriterad, besviken men helt fast i Twin Peaks makabra absurditeter. Inget går att begripa och det är underbart.

Special Agent Dale Cooper som även jag är hemligt förälskad i är tillbaka och han har en svinig dubbelgångare – och sedan en till?! En trippelgångare? Det som utspelar sig är svårt skruvat men mycket Kyle MacLachlan blir det i olika dimensioner av overklighet och relativ realism.

När David Lynch var på filmfestivalen i Stockholm för några år sedan var jag där på en presskonferens och det enda han pratade om var transcendental meditation. Han menade att vi kan uppnå fred på jorden genom det. En massa journalister ville få autografer efteråt och jag tyckte det var pinsamt men nu hade jag nog gjort samma sak. Starstruck, inte minst av hans härligt Eraserhead–iga (fast stilsäkra) frisyr. Den frisyren medverkar också i nya Twin Peaks där regissören själv spelar halvdöv och högljudd FBI–agent och bjussar på buskishumor genom att bland annat missförstå carsick för kosack. De måste haft mycket roligt när de skrev och spelade in.

Fjärde avsnittet utvecklar sig till rena rama kändiskavalkaden. Trist. Kan inte Twin Peaks få vara en fredad plats där freaksen får vara freaks och där ansiktena inte är de gamla vanliga? Naomi Watts och Richard Chamberlain och sedan Dave Duchovny som transkvinna och FBI–chef vilket är ett riktigt bottennapp. Men en bagatell när Dale Cooper hamnar i ett rum som visar sig vara en plåtlåda som visar sig sväva fritt i rymden. När the Log Lady pratar med Hawk, när Laura Palmer är 25 år äldre, död och ändå finns, när de röda draperierna förekommer i generös omfattning, när drömsk livepop spelas på Bang Bang bar, när Doc bor i skogen och spraymålar spadar med guldfärg. När Lucy och Andy är kvar på Twin Peaks polisstation. Är det framtiden eller är det det förflutna? Är det misogynt, exkluderande och konservativt mitt i den kreativa egensinniga framkanten?

Ja det är nog det. Men samtidigt humanistiskt och humoristiskt och inkluderade av knäppskallarna. Att älska Twin Peaks är att låta mitt pk–feministjag krocka med min filmvetarjag (som skrev B–uppsats om Eraserhead) och låta filmälskaren vinna. Kärlek är inte pk. Lust är starkare än politik.

I David Lynch sammansmälter konst och underhållning som ingen annanstans. Det är oemotståndligt.