Blogg

Julen är här. Dags att göra nothing

Mitt ena barn deklamerade just att han önskar hämtmat till middag så här på jullovets första kväll. “Och sedan bara chillar vi, det är det man gör på jullov.” Det heter just lov eftersom det är förkortning av Lugnt Och Vilsamt kom han sedan på.

Jag håller med. Såklart. Är säkert delvis ansvarig för denna syn på ledighet. Julen handlar om att umgås säger ni. Julen handlar om att lata sig, säger jag. Eventuellt i samvaro med andra, i alla fall de som också uppskattar vilandets ljuva konst. Så i sann (min) julanda handlar pk–bloggen i dag om det mest pk–iga du kan titta på medan du chillaxar loss i soffan, sängen, badkaret eller var just du har ditt happy relax place.

1. På helt självklar första plats kommer givetvis SVT:s Full Patte. (Är det sant att det bara visas på play och aldrig får plats i tablån?) Säsong 3:s sista avsnitt visades precis och de åtta korta avsnitten på en kvart vardera är perfekta att klämma kanske på annandagen när det börjar bli socialt accepterat att dra sig tillbaka från släkten. Full Patte ÄR pk. Är mer pk än denna blogg ens kan drömma om att bli. Kronlöfsystrarna Bianca och Tiffany har till och med en låt med refrängen “tur för dig att jag är en så jävla pk–tjej”. Bra låt förresten. Såklart. Den tredje säsongen skiljer sig från de tidigare. Mer story, färre sketcher, mer drama och karaktärer och en annan slags crazy. Undergången är nära, framtiden mörk. Väldigt bra, väldigt roligt, väldigt pedagogiskt. Funkar fint för hela familjen. Ja, med tanke på allt annat barn ser utan vuxen insyn på tex youtube så tror jag att de klarar även karaktären Kuken.

2. Jills veranda. Också säsong tre. Också så ljuvligt pk. Mänskligt, ärligt, politiskt, modigt. Jag är djupt imponerad av hela produktionen, av gästerna och inte minst av Jill Johnsons programledarskap. Först tänkte jag “meh ba va, hur e de möjligt?”, när hon lugnt berättade att hon inte kunde någonting om ursprungsbefolkningen i Amerika, eller i Sverige. Men sedan inser jag att det är genialisk ingång som sätter tonen för genuint ärliga möten utan prestige. Avsnittet med artisten och aktivisten från Sapmi, Maxida Märak, är mäktigt starkt. Berör på djupet. Både samtalen och musiken.

3. Handmaid’s tale. Går tyvärr inte på public service utan får ses mot betalning på hbonordic. Men värt pengarna, lätt. Margaret Atwoods suggestivt dystopiska roman från 1985 har blivit en fantastisk – och ännu mer suggestiv – tv–serie med Elisabeth Moss i huvudrollen. Kvinnor är inte fertila längre, utom några få. De hålls som slavar i ett försök att hålla människosläktet vid liv. Miljökatastrofen är sedan länge ett faktum. Nästan ingenting kan växa och leva. Gastkramande bra, otäckt nära vår egen verklighet när surrogatmödraskap diskuteras i Sverige och – en tror inte att det är sant – en surrogatförmedling till och med har öppnat i Sverige. Så deppigt som tusan, men en njutning ändå med manus, regi, karaktärer och skådespeleri och så vidare av riktigt hög klass. Spännande, laddat och ljuvligt jobbigt.

Det går att slappa med feel bad också – i alla fall så länge det är fiktion.

God vilsam pk–jul önskar jag er alla! Undvik att göra nytta om du kan.