Blogg

Kan vi lämna kulturmännen och nationsivrarna nu? Och gå vidare?

Pk-begreppet börjar bli trött, tycker jag och nog flera med mig, för det används allt mer sällan. Men det används med viss kraft både i – och i samtalen om – höstens mest omdebatterade film, Ruben Östlunds Guldpalmsvinnande ”The Square”. I alla fall mest omtalad innan Björn Borgfilmen går upp, men då blir det helt andra diskussioner.

När jag såg filmen på premiären för en vecka sedan suckade jag tacksamt över att jag inte längre recenserar film. Ibland en femma, ibland en tvåa, tyckte jag. ”The Square” är två och en halv underhållande timmar av lite löst sammansatta scener. En del övertydliga på ett förutsägbart och lite trist sätt, en del övertydliga på ett oemotståndligt komiskt vis. En del mörka, obehagliga, överraskande.

Men så värst mycket obehag bjussar ”The Square” trots allt inte på. Förutom en enastående grym scen når den dåliga stämningen inte ner på djupet. Inte som i ”Turist” eller ”De ofrivilliga”. Nu stannar obehaget till stor del kvar på teoretiskt avstånd, smärtfritt. Och visst kände jag igen flera av konstkändisarna och fattade blinkningar till verkligheten och fick känna mig initierad och smart. En högst ytlig finess.

Konstverket Rutan finns i verkligheten, i Värnamo. Skapat av Ruben Östlund och några till. Rutan är ett banalt och platt och kasst konstverk, har det sagts. Även filmen säger på sätt och vis det. Eller säger den att omvärlden är för cynisk för ett humanistiskt, renhjärtat och enkelt verk?

Jag kan inte låta bli att tänka på ”Rutan” och ”The Square” när den slokande flaggstången sattes upp på Sergels torg i veckan. Mattias Norströms ”Du gamla, du fria” är ett symboliskt verk, placerat mitt i offentligheten, precis som ”The Square” på Slottsbacken.

Mina patriarkatströtta glasögon ser nöjt en vissen fallos. Även Östlunds film har kallats för en film om manlighet i kris. Givetvis blir människor arga, en FLAGGSTÅNG gubevars, som slokar trött och orkeslöst. Nationen och konungen och kuken (dvs patriarkatet) och allt som vi läser in i en flagga på stång tappar inför våra ögon sin spänst och sin makt. Jag gillar det. Väldigt mycket gillar jag det. En slak kuk är inget hot. (Jo, det kan den i förlängningen och realiteten visst vara, men inte symboliskt.) Den har tappat både sin makt och sin lockelse. Så kan vi lämna kulturmännen och nationsivrarna och kukarna och gå vidare nu? Mot en annan framtid? Som ett annat konstverk på en annan offentlig men mer undangömd plats, påminner oss om. Siri Derkert skrev “Patriarkatets undergång och livet tillbaka” i sin stora väggmålning på Östermalms tunnelbanestation. Patriarkatets undergång och livet tillbaka. Den filmen vill jag se.

PS. Fokuset på Melania Trumps stilettklackar är orimligt och flyttar uppmärksamheten från saker som borde uppmärksammas. Här går flera medier patriarkatets ärenden, det vill säga pratar om hur kvinnor ser ut i stället för vad de gör. Det gjorde även Sveriges Radio när de berättade vad Anna Kinberg Batra hade för kläder på sig när hon avgick. Därför skrattar jag inte åt facebooksuccén som bytt ut drottning Elisabeths ansikte mot Donald Trumps i ett gäng foton på henne. Att förlöjliga en man genom att förkvinnliga, har vi verkligen inte kommit längre? Hallå patriarkatets undergång – när kommer du? Jag längtar så.