Blogg

"Kan vi sluta vara rädda för varandra nu?"

Det går inte att inte tänka på terrordådet i Stockholm. Morden. Det går inte att skriva om det heller, jag är vare sig expert på terrorism, politik eller sorg. Men det går ändå inte att låta bli. På den övergripande nivån, heja rättssamhället och allt det där. På den personliga djupt grundläggande nivån drabbas jag av ett primitivt hat när jag får veta att det fjärde dödsoffret är en elvaårig flicka, precis som min dotter. Hur många gånger har inte hon och jag pratat i telefon och stämt träff. Det kom nära, flickans våldsamma död kom under huden och civilisationens tunna fernissa visade igen just hur tunn den är.

Nej, jag är inte för dödsstraff. Men jag kände mordiskt adrenalin slå på, pang, obarmhärtigt. Till skillnad från handlingar är mordiska känslor tillåtna. Och ofarliga. Håll avstånd mellan stimuli och respons, mässar min vän som är nyfrälst på meditation. Och det är det vi gör. Det är det alla har gjort nu. Responsen har varit en nåd att ta del av.

Det går inte att bli annat än varm och trygg av alla blommor, all medmänsklighet, alla manifestationer av kärlek. Sverige (världen) är inte en plats full av rasistiskt hat. Mänskligheten består till allra största delen av starka, empatiska kärleksfulla personer som står stadigt upp för varandra. Ingen lynchmobb har rasat. Man har fokuserat på det som är viktigt, att ta hand om varandra. Man har kommit ihåg att vi alla hör ihop. Det har varit berörande, rentav vackert. Det ska jag bära med mig. Det ska alla bära med sig. Kärlek, respekt och trygghet är det som dominerar. Inte hat, hot och rädsla. Civilisationens fernissa är inte alls tunn, den är kraftfull och pålitlig.

Kan vi sluta vara rädda för varandra nu? Kan folk sluta rösta på Sverigedemokraterna? Kan den solidariska empatikraft som manifesterats under veckan leda till att vi alla fortsätter i samma goda anda och röstar på demokratiska partier hädanefter?

Kärlek och respekt – ska det vara så jävla svårt? Nej, det var tydligen inte så jävla svårt. En mördare visade oss på tusen och åter tusentals andra, fulla av kärlek, respekt och handlingskraft. Jag känner mer hopp än jag gjort på länge.