Blogg

Poesi som visar människan bakom siffrorna

Jag är dålig på att läsa poesi men jag är jävligt bra på att hänga på Instagram. Och jag har – nästan – lyckats göra slut med facebook som skadade min hälsa allvarligt, ja värre än cigg. Stress, avundsjuka och en evig känsla av misslyckande är vad facebook gav mig samt oceaner av förlorad tid och energi när jag inte kunde låta bli att engagera mig i diverse trådar. Jag tog bort 250 vänner. Dvs facebookvänner vilket har mycket lite med vänskap att göra. Det hjälpte inte. Så jag inaktiverade mitt konto helt och hållet. Ritsch bara och ajöken facebook jag saknar dig inte. Fast jo, info om evenemang och tips om nyheter och tv–serier saknar jag. Så jag smyger in ibland och hittar utställningar, fester och spelningar. Men lyckas (nästan) hålla tyst.

I stället är det Instagram som är min drog. Här finns mycket härligt och det kan inte ta lika mycket tid i anspråk som facebook för här finns inte tillnärmelsevis lika långa textinlägg, lika bindgalna debattrådar eller enkla sätt att klicka sig vidare till tusen andra artiklar. Det passar min missbruksbenägna personlighet så mycket bättre. Visst mår jag ibland dåligt av lyckligafamiljenbilderna här också, men de är färre. Och visst använder jag instagram för att bekräftelse men allt sker ändå i ett på ett softare sätt och i ett lugnare tempo.

Det bästa är att jag har hittat sådana fantastiska projekt, konstnärer, aktivister och människor. Det bästa på länge är det smarta och smärtsamt sorgliga kontot Asylpoesi som presenterar sig så här: “Detta är de ensamkommandes egna berättelser. Det är deras upplevelser och minnen i diktform. För deras ord måste höras.” Kontot har bara funnits i några veckor och drivs av Moa Andersson i Göteborg. Hon har under lång tid talat med många ensamkommande ungdomar och barn och på Asylpoesi formulerar hon om deras berättelser i diktform, berättar hon för ETC. Det är påfallande starkt. Nu fylls kontot på med dikter skrivna av ensamkommande själva. Det drabbar så mycket hårdare än aldrig så många nyhetstexter. Framför allt är det perspektivet som gör orden så effektiva. “Deras ord måste höras.” Ja här hörs de och smärtan och grymheten blir personlig, konkret och begriplig.

”Världen är sjuk
Den tog min barndom
Den tog min mat.
Den tog min familj.
Den lärde mig svenska.
Den gav mig hopp.
Den skickade mig
tillbaka
till helvetet.”

(Dikt av Asylpoesi.)

”Svaret var svårt på den frågan
Han frågade:
Är du afghan eller?
Jag svarade:
Jag är hungrig.”

(Dikt inskickad av läsare.)

Det är dikter för oss som har för dåligt tålamod med poesi i vanliga fall. De är korta för de ska rymmas i en instagramruta. De är lika korta som viktiga. Här blir nyheter och siffror till människor av kött och blod som talar med egen röst. Det är stort.