Blogg

Tack alla kära pk-läsare. Var snälla mot varandra.

I höst har jag skrivit om att skita i. Om att säga hej till nej. Om att rensa bort för att finna annat. Tid och frid och sånt. Fast allra mest har pk–bloggen berättat för er om bästa sättet att förhålla sig till – tja, till det mesta faktiskt. Varsågoda. Jag har skrivit politiskt korrekt blogg i drygt två år och hundra inlägg och likt en självutnämnd världsförbättrare försökt balansera mig själv och er på den politiskt korrekta linan. Det är nästan aldrig komplicerat. Linan är inte slak. Däremot kan det krävas lite ansträngning.

Nu sitter jag här en mörk kväll i januari och ska skriva det allra sista inlägget på pk–bloggen. Vilken tautologi. (Var tvungen att googla tårta på tårta för att finna rätt ord. Alltså, att kalla en januarikväll för mörk är en tautologi. Och folkbildning är det finaste jag vet. Näst efter utvikningar i parenteser.)

Situationen är lite högtidlig och jag drabbas av sedvanliga känslor av separationssorg och svårigheten att släppa taget blandat med vetskapen om att det är rätt, det är dags och att jag fan hinner inte. Och även om jag hunne ska allt inte finnas för evigt. Inte ens pk–bloggar.

För evigt ska vi själva inte heller finnas för övrigt. Och även om det är nog så svårt att ta in, så är det också en effektiv spark i röven för att leva bra, det vill säga politiskt korrekt. För att vara politiskt korrekt står inte för något märkvärdigare än att inte skada andra människor. Alltså; var inte ett svin. Inte mot de som lever samtidigt som du. Och inte mot de som ska leva sedan. Plättlätt. Eller nej, det kräver som sagt viss ansträngning. I en värld där allt gött finns tillgängligt för oss som har råd, och vi är rätt många eftersom allt fler nöjen bara blir billigare att få tillgång till, så kräver det ett visst mått av självbehärskning att ta hänsyn till andra och annat än sig själv.

Att vara pk är att inte roa sig på andras bekostnad. Vi måste säga hej till nej till billiga kläder och flygresor. Bla bla blaaa – ni vet allt det där.

I det allra första inlägget på denna blogg skrev jag om dess namn. “Det är är att ta tillbaka ett uttryck som egentligen står för något positivt, men som har hamnat i orätta händer och börjat betyda sin raka motsats. Det har blivit ett skällsord, fast det inte borde kunna vara det.”

Pk används mer sällan som skällsord, och även om jorden verkar vara på väg mot sin undergång (som vanligt men klimatkrisen verkar ju vara rätt verklig tyvärr) så vill jag tro att vårt mellanmänskliga förhållningssätt sätt utvecklas och går framåt. Höstens metoo har varit ett paradigmskifte. Pk–maffians inställning till feminism och patriarkala härskartekniker verkar nästan ha blivit mainstream.

Tack för läsningen, kära pk–läsare. Var snälla mot varann.

P(uss) och K(ram)!