Blogg

Tystnadskulturen är en skam

Allt är metoo nu. Känner du också hur det rör på sig? Hur det där som vi mer eller mindre tålmodigt har försökt förklara i tusen år, alltså strukturer, övergripande och genomgripande sådana – patriarkatet kort sagt – slutligen börjar bli synligt. Det börjar liksom börjar sjunka in. Hos andra, hos män, hos någon slags majoritet faktiskt. Och uppropen bara fortsätter komma. Senast från de allra mest utsatta kvinnorna, missbrukare och kvinnor i prostitution (#utanskyddsnät, #intedinhora) – och de som ska skydda dem, och alla oss andra, poliserna (#nödvärn). Läkare, fackliga, räddningstjänst, kyrkan, restaurangbranschen. Och – vi är också tillbaka vid de manliga kulturgenisvinen som det började med i #tystnadtagning, med #metoobacktage, uppropet från alla bakom scen, bakom kameran i teater – och filmindustrin. Vi står mitt i en tung och mäktig flodvåg av vidrigheter och förflyttad skam. Och det är inte slut än. Vi kommer att få höra mera.

Så många chefer som borde avgå. Så många män som borde kliva åt sidan, hålla tyst i skam och låta kvinnor kliva fram. Jag tänker igen på Statement, musikfestivalen i Göteborg för bara kvinnoidentifierade och ickebinära, hur den bara blir mer nödvändig för varje nytt metooupprop. Jag förstår nu att den nu inte bara blir en frizon för publiken utan också för alla artister, tekniker, roddare och så vidare. Jag börjar fantisera om teater– och filmfestivaler med samma upplägg och känner inre frid + euforiskt pirr vid blotta tanken.

Läsa upprop, gråta, jobba vidare. Orka ta till sig. Det är svårt. Det är så mycket och så lågt. Läste ni firade sportjournalisten Jennifer Wegerups skildring av varför hon försvann från Aftonbladet? Så många arbetsplatser som släpper så mycket grym kompetens när kompetensen finns hos en kvinna. Men nu får vi veta. Tack alla kvinnor som äntligen – på riktigt äntligen – vågar berätta. Tystnadskulturen är en skam. Bort med den bara. Ajöken.

I veckan som gick fick vi säga fler fina ajöken. Till Fria tider på Bokmässan. Till Nordiska motståndsrörelsen i Finland. Hejdå nazisterna, vi saknar er inte. Nu hoppas jag att NMR förbjuds i Sverige också. Förändring har börjat kännas möjlig på alla möjliga plan, tack vare metoo. Förresten så är nazisten en man, om vi nu hade glömt det. Kanske vi kan börja prata om det också, när vi nu ser ett genomslag för erkännandet av strukturer. Och tänk om vi kunde få säga ajöken till några manliga snillen som frivilligt tar ansvar för sina övergrepp och agerar därefter.